Hej! Nu har jag precis ätit Köttbullspanna. Inte så jätte gott precis... Men just nu sitter jag och kollar på A.N.T – Avancerad Ny Talang. Inte så jätte bra. Nån ny serie! Men iaf på förmiddagen så var jag till kiosken med min kunsin faster och Svante! Och sen gick jag hem och åt och nu ska jag snart till skolan och möta kusinen Lucas!

Men jag an börja lite på ett kapitel nu!

Hej just nu sitter jag på knoppen men Melanie och Angeliqua måste gå nu hej då

                                  Kapitel 3

Katastrof, pappa! Vi åt lunch hemma hos Peter idag. Affie och Indie var där. De var hemska. Om Affie gick i min klass finns det inte en chans att vi skulle vara kompisar. Hon är så otrevlig mot alla! Indie är inte lika hemsk, men hon är äldre och har ingenting gemensamt med mig. Peter är jättemesig mot dom, till och med när de är oförskämda! Affie är absolut värst. Jag vill aldrig mer träffa henne!  

Puss och kram!

Suze xxxx

- Vad tycker du om den här, Suze? Frågade mamma några kvällar senare. - Om vad då? Jag sträckte mig över soffan och tog mammas tidning. Bilden på uppslaget föreställde två flickor i långa brudnäbbskläningar. Den ena klänningen var mörkgrön och den andra rostfärgad. Båda tjejerna flinade fånigt och hade var sin bukett i handen. - Jag trodde att du redan hade valt ut din klänning? - Det vet du att jag har, raring. Sa mamma. Jag undrar bara vad du tycker om de där? - Vad spelar det för roll om du redan valt en klänning? Varför måste alla föräldrar tala i gåtor hela tiden? Mamma suckade. - Tack för att du är så hjälpsam, Suzy! Jag tänkte bara att du skulle bli glad om du fick välja en egen klänning? - Va? Vad pratade hon om? Försökte hon ge mig en ledtråd? Menade hon det jag trodde att hon mena? - Vad då "va"? sa mamma och lät både irriterad och trött. - Vad då för klänning, menar jag förstås! Svarade jag. Jag ångrade genast att jag hade låtit så vass på tonfallet, men det var för sent att göra någonting åt det nu. - Din brudnäbbsklänning, Suzy. - Du kan inte mena allvar! - Ursäkta? sa mamma och ryckte till sig tidningen. - tror du att jag tänker vara brudnäbb? Du måste skämta! Men det syntes tydligt på mamma att hon var dödsallvarlig. - Förväntar du dig att jag ska klä ut mig till prinsessa och sätta blommot i håret? Fnös jag. Tror du verkligen att jag vill vara brudnäbb? Mamma såg både överraskad och sårad ut. Jag fick dåligt samvete, men jag ville verkligen inte vara brudnäbb. - Ja, Suzy, jag hade faktiskt hoppats på det, sa hon lågt. Jag trodde att du skulle vilja ha på dig en vacker klänning och vara med mig där framme, som en del i cermonin. Det skulle vara ett fin tillfälle för dig och Affie och Indie att känna att ni blir en ny familj tillsammans men Peter och mig. Det snurrade runt i mitt huvud. Om jag inte ahde suttit ner så skulle jag nog ha svimmat. - Nu måste du verkligen skämta! utropade jag. Jag? Brudnäbb tillsammans med Africa och India? Aldrig i livet! Jag förställde rösten så jag lät snobbig när jag sa deras namn, och jag kunde se hur mamma ryckte till. Jag fick dåligt samvete igen. Men jag vill verkligen inte klä ut mig i klänning tillsammans med de där två! - Jag trodde att du skulle bli glad. Men där hade jag tydligen fel. Mamma reste sig upp och en mängd pappersbitar föll till golvet. Hon böjde sig fram för att plocka upp dem och jag ställde mig på knä för att hjälpa henne. - Jag vill att du ska känna att du var en viktig del av bröllopet, fortsatte mamma. Jag trodde att du skulle vilja stötta mig. Jag hade ingen aning om att du absolut inte ville vara brudnäbb, sa hon sorgset. - Förlåt, mamma! Jag menade inte att... Men mamma hade redan hunnit ut ur rummet, och sedan hörde jag henne slamra i köket när hon började laga middag. - Och klänningen hade något slags blänkande sideband invärtat över bröstet. Hur töntigt som helst! - Usch! fnissade Cath. Vi satt i matsalen och åt lunch dagen där på. - Vad för slags klänning ska du ha på dig då? frågade hon. - Jag tänker inte ha någon klänning över huvud taget, så klart! Tror du verkligen att jag tänker klä ut mig som Affie och Indie? - Tänker du gå naken, alltså? frågade Cath med höjda ögonbryn. - Vad pratar du om? fnös jag. Självklart inte. - Men du ska ju vara brudnäbb. Vad ska du ha på dig så? - Brudnäbb? Jag stirrade förbluffat på Cath. Förstod hon ingenting? - Jag tänker inte vara brudnäbb, din mupp! Cath såg chokerat på mig. - Har du verättat det för din mamma? - Det är klart. - Är det sant? Hon måste ha blivit fly förbannad. Jag berättade vad som hade hänt kvällen före. - Men vad jag inte förstår Cath, är att du också verkar tro att jag skulle ha sagt ja. - Tja, du hade ju kunnat få en jättefin klänning. Och skor. Och så hade du fått gå till frissan och fixa håret. Kanske hade du till och med fått sminka dig, sa Cath. Jag skulle gärna vara brudnäbb om min mamma gifte sig. - Menar du allvar? sa jag. Skulle du verkligen vilja se ut som en Barbiedocka i någon fånig klännning med puffärmar? - Man behöver faktiskt inte se ut så, vet du, påpekade Cath. Du kunde ha fått en vacker klänning som du hade kunnat behålla efteråt. - Varför skulle jag vilja behålla den? undrade jag. För att jag skulle ha så stor användning av den, eller vad då? Knappast. - Vad har din mamma sagt sedan dess? frågade Cath. - Inte särsklit mycket. Hon är jättearg. Jag gjorde henne verkligen upprörd. - Det tror jag säkert. Du måste säga att du har ändrat dig. Säg att du visst vill vara brudnäbb på bröllopet. - Jag tänker inte vara brudnäbb tillsammans med Affie och Indie, väste jag mellan tänderna. Jag tänker inte låtsas att de snobbarna är mina vänner. - dina systrar, menar du, sa Cath. - Styvsystrar, om jag får be, påpekade jag. Jag trodde att du stog på min sida, Cath! Varför tjatar du på mig? Jag tjatar inte på dig, Suzy! Jag tycker bara synd om din mamma. Och jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara så farligt att ha på sig en brudnäbbsklänning i några timmar. Jag blängde på Cath över bordet. - Däremot förstår jag det där med Affie och Indie, lade hon till. Kom igen, Suze, nu bråkar vi inte mera om det. Vill du ha halva min chokladbit? - Nej, sa jag. Jag vill ha hela! 

Peter kom över för att äta middag den kvällen. Det var bara skönt eftersom mamma fortfarande var så kylig mot mig. Hon pratade liksom med mig via Peter, som till exempel: "Kan du fråga Suzy om hon vill ha mera bönor?" och så brukar föräldrar kritisera sina barn för att de är omogna... peter gjorde sitt bästa för att få igång samtal. Han frågade mig om skolan och om min nästa tävling, och han försökte till och med dra in mamma i dialogen, men hon var inte särskilt samarbetsvillig. Jag förstod att hon hade berättat för honom om vårt gräl. - Jag pratade med Affie och Indie i eftermiddags, sa han till slut. - Jagså? sa mamma kort. Hur mår de? - bara bra, svarade Peter. Jag måste säga att den här laxen är fantastisk, Donna. Visst är den Suzy? - Hmm ... Ja, sa jag och undrade varför han bad om min åsikt.  JAg tittade upp på honom och han gav mig plötsligt en konspiratorisk blick. Det såg nästan ut som han blinkade åt mig. - Jag pratade men Affie och Indie om bröllopet, fortsatte han. - Bröllopet? Mammas ansikte förändrades. Hennes min gick från " jag är arg på Suzy" till " jag borde egentligen se arg ut men nu pratar du om mitt favoritämne, vilket får mig att vilja le". - Ja, sa Peter. Jag berättade om de senaste planerna och ideèrna. Och jag nämnde att de kunde vara brudnäbbar. Peter mötte varken min eller mammas blick. - Jaså? mamma lade ifrån sig gaffeln och väntade på resten. Jag visste inte vara Peter skulle säga därnäst. Jag menar, om han sa att de inte ville någonting hellre än att vara brudnäbbar så skulle jag dö. - de blev ganska förvånade, faktiskt, sa han med blicken riktiad ner i tallriken. Och självfallet mycket smickrad av att du vill ha dem som brudnäbbar. Oerhört smickrad, faktisk. Tack för det, Peter, tänkte jag. Varför inte bre på lite mer? - Men, fortsatte Peter. Men? Men vadå? Jag spetsade öronen, - Men de kände - precis som jag tror att Suzy gör - att de är lite för gamla för att vara brudnäbbar, avslutade han.  Han verkade lättd av att ha fått det sagt. - Jaha, sa mamma. Så de vill inte heller vara brudnäbbar? Hon såg besviken ut. Väldigt besviken. Jag tyckte synd om henne. - Jag skrattade inte åt klänningen, mamma, sa jag. Jag lovar. Det är bara det att ... du vet ... När har du någonsin sätt mig i klänning? Det var helt sant, det var bara det att jag valde att inte säga någonting om att jag aldrig i livet skulle vilja synas offentligt tillsammans med Affie och Indie. - För att inte tala om brudnäbbsklänningen? tillade jag. - Ja då så, suckade mamma. Då blir det inga brudnäbbar. Jag reste mig upp och lutade mig fram över bordet för att ge henne en kram. - Förlåter du mig? - Självklart, sa mamma och kramade mig. - Och så köper du en snygg kostym som jag kan ha på mig istället? Om hon skrattade? Så småningom.

Hej pappa! Goda nyheter! Jag behöver inte ha på mig någon klänning eller slänga konfetti på brudparet. Faktum är att det var Peter som räddade mig. Han berättade för mamma att Affie och Indie inte heller ville vara brudnäbbar. Jag tror att han förstod hur pinsamt vi skulle tycka att det var. Jag behövde inte ens förklara det för honom. Kan du tänka dig hur dum jag skulle ha sett ut i en stor puffig klänning? Kanske inte. Du tänker fortfarande på mig som ett litet barn och inte som jag är nu. Jag undrar hur du skulle ha sett ur nu, pappa. Skulle du ha haft gråa hår och rynkor? Mamma har fått gråa hårstrån men hon färgar dom i badrummet en gång i månaden. SKulle du ha ölmage precis som farbror Joel? Han säger alltid att det inte är någon ölmage, utan ett resultat av Liz goda kakor. Det är kanske sant. Men han dricker verkligen mycket öl, och Liz är inte det minsta tjock trots att hon också äter av sina kakor. Liz är lite konstig just nu. Förut verkade hon gilla Peter, men nu när bröllopet närmar sig vill hon inte prata om det. Hon älskar dig, pappa.

Det gör jag med.

Suze xxx

Hej nu har jag kommit hem ifrån skolan, vi hade gympa sista timmen! Och jag har as ont i mina fötter! Mest i hälen...

Men tycker ni att jag ska skriva ett till kapitel på boken?

Ok det tolkar jag som ett ja och jag börjar skriva snart och ska försöka att skriva ett helt kapitel nu!

Hej nu ska jag gå till skolan, egentligen så vill jag inte alls det för mår inge bra!

Drömde en maddröm och nu har jag jätte ont i magen! Och mår typ illa! VILL INTE! Men mamma verkar ju inte fatta det!          

Hon är på jobbet och hon ringde och kollade om jag hade vaknat och då sa jag att jag inte ville gå till skolan på grund av det dära! Och så har det hänt en till sak i skolan!!!!!!!  

Hon hade varit hemma hos oss många gånger när Peter var där, och då hade det inte varit några problem. Men sedan förlovningen hade något blivit annorlunda. Det var då hennes röst hade förändrats. - Mamma vill att allting ska vara perfekt, förklarade jag. Hon har listor på allt. Det märks att hon tar bröllopet på stort allvar. - Allt kommer gå så bra, ska du se, sa Liz och verkade mjukna lite. Din mamma är bra på att organisera saker och ting. Du vet väl hur fint hon alltid har det i sitt klassrum. Det var sant. Mamma älskade sitt jobb, och hennes klassrum såg ut som en utställningssal. Väggarna kantades av teckningar och hyllorna var fulla med konst. - Liz? sa jag. -Ja? - Älskar inte mamma pappa längre?  Var det någon som borde veta så var det Liz. Hon var trots allt pappas syster. - Det är klart att hon gör, Suzy, försäkrade Liz och lade handen på min arm. - Hur kan hon i så fall ha extra kärlek över till Peter? Liz blev tyst och såg tankfull ut en stund. - Det är inte extra kärlek, Suzy, sa hon till slut. Det är mer kärlek.  Hon har massor av kärlek till dig och din pappa, och till Peter också. Jag såg på Liz utan att säga någonting, men det såg nästan ut som hon läste mina tankar. - Jag vet inte varför saker och ting måste förändras, sa hon till slut. Men av någon anledning gör de det. Jag menar jag förståa fortfarande inte varför din pappa måste dö. Men det gjorde han. Han skulle ha varit så stolt över dig om han hade suttit här med oss nu. Och en sak ska du veta, Suzy. Om din pappa kunde så skulle han säga att han älskade din mamma så mycket att han vill att hon ska gifta sig med Peter. Just för att han älskade henne så mycket. Han skulle vilja att någon annan älskade henne nu när han inte längre kan göra det själv. - Tror du det? - Jag vet det, Suze, sa Liz och tryckte min arm. Jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka din pappa. Han var min bror och jag saknar honom fortfarande. Jag vet att det är annorlunda för mig jämfört med dig och din mamma, men det finns ett tomrum i mitt liv också. Hon tystnade och svalde hårt. Det såg nästan ut som hon skulle börja gråta, och jag fick dåligt samvete eftersom det var jag som hade tagit upp ämnet. Liz smuttade på sitt te och fortsatte sedan. -Men det skulle inte vara rätt att leva i det förflutna, eller hur, Suzy? Peter är en trevlig man. En bra man. Han tänker inte låta din mamma glömma din pappa. Jag lovar.

Harhon rätt pappa?

Är det som Liz säger sant? Men om hon verkligen inte har något emot Peter, varför låter hon då så vass på rösten när hon pratar om honom? Skulle du verkligen vilja att mamma gifte om sig? Om mamma hade dött istället för dig, skulle jag ha en ny mamma nu? Skulle du gifta dig men Peters före detta fru, Affies och Indies mamma? Jag har aldrig träffat henne. Inte för att jag vill. Tror du att Peter är precis som du, pappa? Jag försöker föreställa mig vad du och jag skulle ha pratat om varända dag när jag kommer hem ifrån skolan. Skulle du följa med mig ut och springa? Skulle du tjata på mig att göra läxorna varända kväll? Elller klaga på mina kläder, precis som Caths pappa gör? Och skulle du fortfarande kalla mig din prinsessa? Skulle du kalla mig prinsessa ute bland folk? Jag hoppas inte det! Och var mamma lika uppslukad av ert bröllop som hon är av det här bröllopet?

Puss och kram!

Prinsessan Suzy

Yes på lördag är det skol mästerskapet!!!! Mamma vill inte vara med men hon ska skjutsa mig! Och då ska jag och Sofi uppträda/tävla! Vet inte om vi bara ska tävla i disco eller bara street eller både och! Men nu måste jag äta och efter det skriver jag klart kapitlet på boken!

                                   Kapitel 2

Jag förstår inte varför det måste gifta sig överhuvudtaget! Jag befann mig i Caths rum. Sportlovet började närma sig sitt slut utan att någonting särkilt hänt. På förmiddagen hade vi varit på museum och forskat lite för ett skolobjekt. Det är faktisk sant! Vi var på museet hela förmiddagen, sedan hade vi proppat i oss smörgåsar och nu satt vi i Caths rum. Jag hade inte lärt känna Cath förrän vi började i mellanstadiet. Den dagen minns jag tydligt. Vi hade suttit i en gigantisk aula. Jag var livrädd trots att min kusin Ru skulle gå i samma årskurs som jag. Visserligen kände jag några av de andra från lågstadiet, men jag kände mig ändå väldigt ensam. Särskilt när Ru hamnade i en annan klass. Det var då jag fick syn på Cath. Hon satt i raden framför mig och vände sig plötsligt om. Hon såg lika rädd ut som jag kände mig, men hon log ändå. Jag log tillbaka. Sedan började en lärare ropa upp våra namn och berätta vilka klasser vi skulle gå i. Jag hörde mitt namn och gick och ställde mig vid min nya klassföreståndare. Efter en stund insåg jag att Cath hade hamnat i samma klass. Sedan dess har vi varit bästa vänner. - Vad gör de för skillnad om de gifter sig? sa Cath. Jag menar, de umgås ändå hela tiden och Peter är hos er nästan varje helg. - Exakt, sa jag. Varför måste de ändra på någonting? - För de älskar varandra? föreslog Cath. Allvarligt talat, Suzy! Det är jättemånga i skolan som har styvpappor, och de verkat inte störas av det. För att de älskar varandra! Kärlek ... Det kändes lite otäckt. Jag menar, mamma älskade mig. Och hon sa alltid att hon fortfarande älskade pappa. Hur kunde hon älska Peter också? Om hon hade tillräckligt med kärlek över för att älskar honom, betydde det att hon älskade mig och pappa mindre nu? Eller kanske hade hon slutat älska pappa helt, och bara sa att hon gjorde det för att trösta mig? - Du tycker ju om Peter, eller hur? Frågade Cath. - Ja ... det gör jag väl. - Vad är det som är problemet i så fall? Dessutom kommer din mamma att köpa nya kläder åt dig till bröllopet. Och kanske ett par nya skor också. Det måste det väl ändå vara värt? det stämde att jag redan hade funderat på vad mamma eventuellt skulle köpa till mig. Jag undrade även om jag skulle kunna övertala henne att köpe ett par högklackade skor som jag hade sett i en affär. Klackarna var väldigt höga. Jag var inte helt övertygad om att mamma skulle gå med på det, men hoppas kan man ju alltid. - Det är sant, sa jag och log mot Cath. Och du har rätt i att Peter är helt okej. - Då så. - Det är bara så jobbigt med Affie och Indie, klagade jag. - Ja, men du behöver inte bo ihop med dem, eller hur? sa Cath och reste sig. Sluta gnälla! Kom nu så ska vi se om vi lyckas ävertala min mamma att ta med oss till McDonalds.

På måndagen började skolan igen. Det var inte mycket att tala om, bara samma gamla vanliga rutiner. Och precis som jag gjorde nästan varje dag följde jag med Ru hem till faster Liz på eftermiddagen. - Ska du följa med på skolresan till Frankrike? Frågade jag Ru. - Vet inte. - Jag tänker försöka övertala mamma att låta mig åka. - Jaha. - Ska du spela math den här veckan? Ru var bra på fotboll. Faktum var att han var bra på all idrott, vilket bara gjorde det ännu underligare att han aldrig följde med mig ut och sprang längre, utan bara ville vara med sin dödstråkige kompis Marco hela tiden. De enda de gjorde var att titta på tv och spela tv-spel. Tysnad. Jag gjorde ett nytt försök. - Ska du spela match den här veckan? Mot St Michaels? Ru bara fnös. Vad betydde det? Ja? Nej? Bryr mig inte? Jag kom inte med i laget? - Ska du det? envisades jag. - Vad då frågade Ru utan att lyfta blicken från marken. Vi svängde in på gatan där han bodde. - Spela match! upprepade jag. Ska du spela match den här veckan? - Vet inte. Ru sparkade upp grinden och satte nyckeln i dörren. Sedan släppte han väskan på golvet i hallen och försvann uppför trappan. Han rörde sig så snabbt att dörren redan var på väg att stängas när jag kom fram till den. Var var det med honom? - Ru? Suzy? ropade Liz från köket. Hon höll på att packa upp två kassar mat när jag kom in till henne. - Hej raring. Hur är det? - Bara bra, svarade jag och började hjälpa henne. Jag var i LIz kök så ofta att jag kände mig lika hemma där som i mitt eget kök. Hemma hos oss brukade mamma låta matkassarna stå framme jättelänge innan hon packade upp dem. Det var inte för att hon var lat, utan för att hon alltid kom på nån jättebra idè om hur hon skulle kunna använda en tom ketchupflaska eller någonting liknande till ett protjekt i skolan. Då glömde hon bort allt annat. För det mesta slutade det med att jag fick packa upp matvarorna. - Tack, raring, sa LIz och log. Var är Ru? - Uppe, sa jag. Han verkade ha bråttom. Det var knappt han hade tid att prata med mig över huvud taget. Har han problem av något slag? - Ru? Jag tror inte att han behöver ha problem för att vara på dåligt hu,ör nu för tiden. Men om du får veta vad det är som stör honom kan du väl berätta det för mig? Jag är helt slut. Kan du sätta på tevatten? - Visst. När jag hade satt på vatten slog jag mig ner vid köksbordet och betraktade kakan som stod mitt på bordet. Den såg jättegod ut. Jag hoppades att jag skulle få en bit till teet. Som vanligt var jag utsvulten. - Ru? ropade Liz uppför trappan. Om du kommer der får du en kopp te och en bit kaka. Härligt! Jag tackade genast ja när Liz bjöd mig på en bit av chokladkakan några ögonblick senare. Ru kom in i köket och tog sitt te och sin kakbit med en grymtning, sedan gick han upp igen utan att säga ett ord. Konstigt. Förr i tiden skulle han ha satt sig ner med mig och Liz och sedan skulle vi ha pratat om allt möljigt. Men det var länge sedan nu. Hade jag sagt någonting dumt till honom, eller var var det frågan om? - Hur mår din mamma? frågade Liz och lade båda händerna om sin tekopp. - Bra, sa jag. Hon är upptagen med att planera bröllopet. - Det tror jag säkert, sa Liz och verkade stelna till en aning. Det var märkligt, men av någon anledning lät LIz annorlunda på rösten när hon pratade pm mamm aoch Peter nu för tiden. Förändringen hade skett när hon fått veta att de skulle gifta sig. Särskilt annorlunda lät den när hon bara pratade om Peter. Hon blev kortare i tonfallet, och vassare. Förut hade det alltid verkat som om hon gillat Peter.

Förtsättning på kapitel 2 kommer i morgon för måste gå nu.

Bye bye