Kapitel 3

Katastrof, pappa! Vi åt lunch hemma hos Peter idag. Affie och Indie var där. De var hemska. Om Affie gick i min klass finns det inte en chans att vi skulle vara kompisar. Hon är så otrevlig mot alla! Indie är inte lika hemsk, men hon är äldre och har ingenting gemensamt med mig. Peter är jättemesig mot dom, till och med när de är oförskämda! Affie är absolut värst. Jag vill aldrig mer träffa henne!  

Puss och kram!

Suze xxxx

- Vad tycker du om den här, Suze? Frågade mamma några kvällar senare. - Om vad då? Jag sträckte mig över soffan och tog mammas tidning. Bilden på uppslaget föreställde två flickor i långa brudnäbbskläningar. Den ena klänningen var mörkgrön och den andra rostfärgad. Båda tjejerna flinade fånigt och hade var sin bukett i handen. - Jag trodde att du redan hade valt ut din klänning? - Det vet du att jag har, raring. Sa mamma. Jag undrar bara vad du tycker om de där? - Vad spelar det för roll om du redan valt en klänning? Varför måste alla föräldrar tala i gåtor hela tiden? Mamma suckade. - Tack för att du är så hjälpsam, Suzy! Jag tänkte bara att du skulle bli glad om du fick välja en egen klänning? - Va? Vad pratade hon om? Försökte hon ge mig en ledtråd? Menade hon det jag trodde att hon mena? - Vad då "va"? sa mamma och lät både irriterad och trött. - Vad då för klänning, menar jag förstås! Svarade jag. Jag ångrade genast att jag hade låtit så vass på tonfallet, men det var för sent att göra någonting åt det nu. - Din brudnäbbsklänning, Suzy. - Du kan inte mena allvar! - Ursäkta? sa mamma och ryckte till sig tidningen. - tror du att jag tänker vara brudnäbb? Du måste skämta! Men det syntes tydligt på mamma att hon var dödsallvarlig. - Förväntar du dig att jag ska klä ut mig till prinsessa och sätta blommot i håret? Fnös jag. Tror du verkligen att jag vill vara brudnäbb? Mamma såg både överraskad och sårad ut. Jag fick dåligt samvete, men jag ville verkligen inte vara brudnäbb. - Ja, Suzy, jag hade faktiskt hoppats på det, sa hon lågt. Jag trodde att du skulle vilja ha på dig en vacker klänning och vara med mig där framme, som en del i cermonin. Det skulle vara ett fin tillfälle för dig och Affie och Indie att känna att ni blir en ny familj tillsammans men Peter och mig. Det snurrade runt i mitt huvud. Om jag inte ahde suttit ner så skulle jag nog ha svimmat. - Nu måste du verkligen skämta! utropade jag. Jag? Brudnäbb tillsammans med Africa och India? Aldrig i livet! Jag förställde rösten så jag lät snobbig när jag sa deras namn, och jag kunde se hur mamma ryckte till. Jag fick dåligt samvete igen. Men jag vill verkligen inte klä ut mig i klänning tillsammans med de där två! - Jag trodde att du skulle bli glad. Men där hade jag tydligen fel. Mamma reste sig upp och en mängd pappersbitar föll till golvet. Hon böjde sig fram för att plocka upp dem och jag ställde mig på knä för att hjälpa henne. - Jag vill att du ska känna att du var en viktig del av bröllopet, fortsatte mamma. Jag trodde att du skulle vilja stötta mig. Jag hade ingen aning om att du absolut inte ville vara brudnäbb, sa hon sorgset. - Förlåt, mamma! Jag menade inte att... Men mamma hade redan hunnit ut ur rummet, och sedan hörde jag henne slamra i köket när hon började laga middag. - Och klänningen hade något slags blänkande sideband invärtat över bröstet. Hur töntigt som helst! - Usch! fnissade Cath. Vi satt i matsalen och åt lunch dagen där på. - Vad för slags klänning ska du ha på dig då? frågade hon. - Jag tänker inte ha någon klänning över huvud taget, så klart! Tror du verkligen att jag tänker klä ut mig som Affie och Indie? - Tänker du gå naken, alltså? frågade Cath med höjda ögonbryn. - Vad pratar du om? fnös jag. Självklart inte. - Men du ska ju vara brudnäbb. Vad ska du ha på dig så? - Brudnäbb? Jag stirrade förbluffat på Cath. Förstod hon ingenting? - Jag tänker inte vara brudnäbb, din mupp! Cath såg chokerat på mig. - Har du verättat det för din mamma? - Det är klart. - Är det sant? Hon måste ha blivit fly förbannad. Jag berättade vad som hade hänt kvällen före. - Men vad jag inte förstår Cath, är att du också verkar tro att jag skulle ha sagt ja. - Tja, du hade ju kunnat få en jättefin klänning. Och skor. Och så hade du fått gå till frissan och fixa håret. Kanske hade du till och med fått sminka dig, sa Cath. Jag skulle gärna vara brudnäbb om min mamma gifte sig. - Menar du allvar? sa jag. Skulle du verkligen vilja se ut som en Barbiedocka i någon fånig klännning med puffärmar? - Man behöver faktiskt inte se ut så, vet du, påpekade Cath. Du kunde ha fått en vacker klänning som du hade kunnat behålla efteråt. - Varför skulle jag vilja behålla den? undrade jag. För att jag skulle ha så stor användning av den, eller vad då? Knappast. - Vad har din mamma sagt sedan dess? frågade Cath. - Inte särsklit mycket. Hon är jättearg. Jag gjorde henne verkligen upprörd. - Det tror jag säkert. Du måste säga att du har ändrat dig. Säg att du visst vill vara brudnäbb på bröllopet. - Jag tänker inte vara brudnäbb tillsammans med Affie och Indie, väste jag mellan tänderna. Jag tänker inte låtsas att de snobbarna är mina vänner. - dina systrar, menar du, sa Cath. - Styvsystrar, om jag får be, påpekade jag. Jag trodde att du stog på min sida, Cath! Varför tjatar du på mig? Jag tjatar inte på dig, Suzy! Jag tycker bara synd om din mamma. Och jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara så farligt att ha på sig en brudnäbbsklänning i några timmar. Jag blängde på Cath över bordet. - Däremot förstår jag det där med Affie och Indie, lade hon till. Kom igen, Suze, nu bråkar vi inte mera om det. Vill du ha halva min chokladbit? - Nej, sa jag. Jag vill ha hela! 

Peter kom över för att äta middag den kvällen. Det var bara skönt eftersom mamma fortfarande var så kylig mot mig. Hon pratade liksom med mig via Peter, som till exempel: "Kan du fråga Suzy om hon vill ha mera bönor?" och så brukar föräldrar kritisera sina barn för att de är omogna... peter gjorde sitt bästa för att få igång samtal. Han frågade mig om skolan och om min nästa tävling, och han försökte till och med dra in mamma i dialogen, men hon var inte särskilt samarbetsvillig. Jag förstod att hon hade berättat för honom om vårt gräl. - Jag pratade med Affie och Indie i eftermiddags, sa han till slut. - Jagså? sa mamma kort. Hur mår de? - bara bra, svarade Peter. Jag måste säga att den här laxen är fantastisk, Donna. Visst är den Suzy? - Hmm ... Ja, sa jag och undrade varför han bad om min åsikt.  JAg tittade upp på honom och han gav mig plötsligt en konspiratorisk blick. Det såg nästan ut som han blinkade åt mig. - Jag pratade men Affie och Indie om bröllopet, fortsatte han. - Bröllopet? Mammas ansikte förändrades. Hennes min gick från " jag är arg på Suzy" till " jag borde egentligen se arg ut men nu pratar du om mitt favoritämne, vilket får mig att vilja le". - Ja, sa Peter. Jag berättade om de senaste planerna och ideèrna. Och jag nämnde att de kunde vara brudnäbbar. Peter mötte varken min eller mammas blick. - Jaså? mamma lade ifrån sig gaffeln och väntade på resten. Jag visste inte vara Peter skulle säga därnäst. Jag menar, om han sa att de inte ville någonting hellre än att vara brudnäbbar så skulle jag dö. - de blev ganska förvånade, faktiskt, sa han med blicken riktiad ner i tallriken. Och självfallet mycket smickrad av att du vill ha dem som brudnäbbar. Oerhört smickrad, faktisk. Tack för det, Peter, tänkte jag. Varför inte bre på lite mer? - Men, fortsatte Peter. Men? Men vadå? Jag spetsade öronen, - Men de kände - precis som jag tror att Suzy gör - att de är lite för gamla för att vara brudnäbbar, avslutade han.  Han verkade lättd av att ha fått det sagt. - Jaha, sa mamma. Så de vill inte heller vara brudnäbbar? Hon såg besviken ut. Väldigt besviken. Jag tyckte synd om henne. - Jag skrattade inte åt klänningen, mamma, sa jag. Jag lovar. Det är bara det att ... du vet ... När har du någonsin sätt mig i klänning? Det var helt sant, det var bara det att jag valde att inte säga någonting om att jag aldrig i livet skulle vilja synas offentligt tillsammans med Affie och Indie. - För att inte tala om brudnäbbsklänningen? tillade jag. - Ja då så, suckade mamma. Då blir det inga brudnäbbar. Jag reste mig upp och lutade mig fram över bordet för att ge henne en kram. - Förlåter du mig? - Självklart, sa mamma och kramade mig. - Och så köper du en snygg kostym som jag kan ha på mig istället? Om hon skrattade? Så småningom.

Hej pappa! Goda nyheter! Jag behöver inte ha på mig någon klänning eller slänga konfetti på brudparet. Faktum är att det var Peter som räddade mig. Han berättade för mamma att Affie och Indie inte heller ville vara brudnäbbar. Jag tror att han förstod hur pinsamt vi skulle tycka att det var. Jag behövde inte ens förklara det för honom. Kan du tänka dig hur dum jag skulle ha sett ut i en stor puffig klänning? Kanske inte. Du tänker fortfarande på mig som ett litet barn och inte som jag är nu. Jag undrar hur du skulle ha sett ur nu, pappa. Skulle du ha haft gråa hår och rynkor? Mamma har fått gråa hårstrån men hon färgar dom i badrummet en gång i månaden. SKulle du ha ölmage precis som farbror Joel? Han säger alltid att det inte är någon ölmage, utan ett resultat av Liz goda kakor. Det är kanske sant. Men han dricker verkligen mycket öl, och Liz är inte det minsta tjock trots att hon också äter av sina kakor. Liz är lite konstig just nu. Förut verkade hon gilla Peter, men nu när bröllopet närmar sig vill hon inte prata om det. Hon älskar dig, pappa.

Det gör jag med.

Suze xxx

Hej nu har jag kommit hem ifrån skolan, vi hade gympa sista timmen! Och jag har as ont i mina fötter! Mest i hälen...

Men tycker ni att jag ska skriva ett till kapitel på boken?

Ok det tolkar jag som ett ja och jag börjar skriva snart och ska försöka att skriva ett helt kapitel nu!

Hej nu ska jag gå till skolan, egentligen så vill jag inte alls det för mår inge bra!

Drömde en maddröm och nu har jag jätte ont i magen! Och mår typ illa! VILL INTE! Men mamma verkar ju inte fatta det!          

Hon är på jobbet och hon ringde och kollade om jag hade vaknat och då sa jag att jag inte ville gå till skolan på grund av det dära! Och så har det hänt en till sak i skolan!!!!!!!